Anatomi del 1 PDF

Preview

Summary

Anatomisk terminologiVanliga förkortningar:Singular Plurala arteria (artär) aa. arteriae (artärer)lig. ligamentum (ledband) ligg. ligamenta (flera ledband)m. musculus (muskel) mm. musculi (muskler)n. nervus (nerv) nn. nervi (nerver)v. vena (ven) vv. venae (vener)Anatomisk normalställning: Kropp fram...

Description

Anatomisk terminologi Vanliga förkortningar:

Singular

Plural

a arteria (artär)

aa. arteriae (artärer)

lig. ligamentum (ledband)

ligg. ligamenta (flera ledband)

m. musculus (muskel)

mm. musculi (muskler)

n. nervus (nerv)

nn. nervi (nerver)

v. vena (ven)

vv. venae (vener)

Anatomisk normalställning: Kropp framåt, handflator framåt, tummar utåt, fötter framåt. Utgår från personens sida.

Kroppens plan: Medianplan = Dela kroppen i två delar mitt i (mellan ögonen). Titta från sidan. Sagittalplan = Dela kroppen i två delar på samma sätt som medianplanet, men behöver inte vara mitt i. Frontalplan/coronalplan = Dela kroppen i två delar så det finns en framsida och en baksida. Transversalplan/horisontalplan = Horizontalt rätt över. Bildar en över och nederdel. Titta överifrån. Umbilicalplan = Precis över naveln.

Positionsanvisningar: Superior = övre/ovanför Inferior = nedre/nedanför/undre Anterior = främre

Posterior = bakre Kan användas var som helst på kroppen.

Kranial = mot huvudet Kaudal = mot svansen Ventral = mot buken Dorsal = mot ryggen Används bara inom bålen.

Dexter (dx) = höger Sinister (sin) = vänster Medial = åt mitten Lateral = åt sidan

Proximal = från fot/hand mot höft/skuldra, nära kroppens centrum Distal = från höft/skuldra mot fot/fingrar, långt från kroppens centrum Används bara inom extremiteterna (armar och ben).

Superficialis = Ytlig Profundus = Djup

Communis = Gemensam och sedan delar sig

Internus = Innanför Externus = Utanför

Rörelseutslag: Flexion = dra något framåt Extension = dra något bakåt

Abduktion = ut från kroppen Adduktion = in mot kroppen

Kroppens huvudkomponenter: Caput = Huvud Collum = Hals Truncus = Bålen Extremetiterna (övre och undre) = Armar och ben

Skallen – Cranium: Uppdelat i olika skelettdelar. Pannben = Os frontale Hjässben = Os paretale Tinningben = Os temporale Nackben = Os occipitale

Ryggraden (columna vertebralis): -

7 cervikalkotor = halskotor (översta halskotan kallas ”atlas”) – C1-C7 12 torakalkotor = bröstkotor 5 lumbalkotor = ländkotor 5 sakralkotor = korsbenskotor (växer ihop till korsbenet, os sacrum) 4 svansbenskotor = vertebrae coccygeae (växer ihop till svansbenet, os coccygis)

Lordos = Krökning framåt Kyfos = Krökning bakåt Typkota = kotkropp och kotbåge. Kotbågen har utskott för muskler, ligament och ledytor. Kotbågarna bildar kotkanalen som omger ryggmärg och nervrötter. 31 par spinalnerver går ut från ryggmärgen.

Bålen – truncus: Brösthålan = Thorax Bukhålan = abdomen

Bäckenhålan = pelvis

Thorax: Bröstbenet = sternum Revben = costa Lungor = pulmones hjärta = cor diafragma

Abdomen: matstrupe = esophagus Magsäck = ventriculus Tunntarm = duodenum (tolvfingertarm), jejunum (mittendelen), ilium (sista delen) Hela tunntarmen = intestenum tenue Tjocktarm = colon Ändtarm = rectum Tjocktarm + blindtarm + rectum = intestinum crassum Lever = hepar Gallblåsa = vesica filea Bukspottskörtel = pancreas Njurar = renes Binjurar = supra renales

Pelvis: Urinblåsa = vesica urinaria Urinledare = ureter Urinrör = urethra Äggstock = Ovarium Livmoder = uterus

Prostata = Sädesledare =

Skelettben i urval:

Blodkärl och muskler: 

S. 304

Cellen Kolhydrater = kedjor av monosackarider såsom glukos – energi Protein = kedjor av aminosyror – bygger struktur i vävnader, transporterar ämnen i blodbanan, medverkar vid syntes/nedbrytning – enzymer, reglerar olika kroppsfunktioner – hormoner, medverkar i immunförsvaret - antikroppar Fett = triglycerider och glycerol – energi, isolering, syntes av cellmembran, hormoner

Cellen och organeller: Cellmembran = Det yttersta skicket. Cytoplasma/cytosol = Vattenlösningen inne i cellen. Håller organellerna. Cellkärna = Arvsanlaget (DNA = deoxiribonukleinsyra) lagras i cellkärnan. DNA står som mall för proteinerna. Glatt endoplasmatiskt retikulum (ER) = Har inga ribosomer. Här produceras fosforlipider (fett som alla membran består av), kalcium, hormoner, kolesterol etc. Kornigt ER = Prickigt. Har ribosomer kopplade till sig. Deltar i produktionen av proteiner. Ribosomer = Kopplar ihop aminosyror till proteiner. Finns både bundna till ER och fritt i cytoplasman. De proteiner som skapas av ribosomer kopplade till ER transporteras in i ER och sedan vidare ut ur eller i cellen. De som skapas av fria ribosomer har sin funktion i cytosolen. Golgiapparaten = Tar emot nya proteiner från ER och märker dem så de sedan kan transporteras vidare till rätt ställe i cellen. Sorterings- och transportcentra. Mytokondrie = Självständiga. Cellens kraftstationer. Socker i form av glukos och fetter omvandlas till den energirika molekylen ATP som cellen använder till rörelse, transport m.m. Använt ATP blir ADP. Lysosomer = Cellens ”städpatrull”. Innehåller enzymer som bryter ner makromolekyler, ex. proteiner till aminosyror. Bryter även ner bakterier som cellen har tagit upp. Det är även lysosomer som dödar det feltillverkade proteinet om det blir fel vid transaktion eller translation (proteinsyntesen).

Cellmembranet: -

-

-

Uppbyggt av ett dubbelt skick av fosforlipider (en sorts fett). Huvudet av fosforlipiderna är vattenlösligt (hydrofilt) och vetter ut mot extracellulär vätska, och inåt mot cytosolen. Svansarna är fettlösliga (hydrofoba) och vetter mot varandra. Finns även proteiner så som jonkanaler, transportörer, enzymer och receptorer, och kolesterol. Jonkanaler och transportörer reagerar på signaler och kan då transportera in eller ut specifika ämnen genom membranet. De är inte stationära, utan rör sig runt i cellmembranet. Semipermiabelt, dvs. en del ämnen kan ta sig igenom membranet (fettlösliga partiklar och vattenmolekyler), medan andra behöver hjälp för att ta sig in eller ut (jonpumpar och transportörer).

Vätskerum: Intracellulär vätska = vattnet inne i cellen (cytosol). Extracellulär vätska = vattnet utanför cellen. -

Intravasal vätska (IVV) = vätska i blod och lymfkärl. Interstitiell vätska (ISV) = vätska mellan cellerna.

Vätska från ex. blodet befinner sig först i det intravasala vätskerummet, sedan kommer det till det interstitiella vätskerummet, och sedan in i det intracellulära vätskerummet.

Transport över membranet: Fettlösliga ämnen har lätt att passera genom membranet, medan vattenlösliga behöver hjälp för att passera. Passiv transport: -

Kräver ingen energi. Från hög till låg koncentration. Exempel diffusion, osmos och filtration.

Aktiv transport: -

Kräver energi och transportörer (pumpar som använder ATP som energi). Från låg till hög koncentration. Exempel transport via jonpumpar eller endocytos.

Diffusion: Partiklar från en hög koncentration vandrar över till en lägre koncentration. Partiklarna är små och kan ta sig igenom membranet, och utjämnar då koncentrationsskillnaden. Det tar lite tid, men efter ett tag blir koncentrationen den samma på båda sidor av membranet. Fettlösliga ämnen som syre, koldioxid och alkohol är exempel på partiklar som kan diffundera rakt genom membranet.

Andra ämnen går igenom en kanal eller transportör genom membranet. Koncentrationsskillnaden styr diffusionen och det krävs ingen energi. Osmos: Vatten går över från en låg koncentration av partiklar till en hög koncentration av partiklar för att späda ut det. Därmed får vattnet en lägre koncentration. Koncentrationen är olika på membranets olika skillnader, men partiklarna är för stora för att passera. Därmed är det vattnet som tar sig över till andra sidan för att jämna ut skillnaden (då vattenmolekylerna är små nog). Koncentrationen blir densamma, men vätskenivån ändras. Filtration: Från högt till lågt vätsketryck. Små ämnen separeras från stora med hjälp av ett filter eller membran. I kroppen är det vätska eller gas som pressas genom membranet med hjälp av tryck (ex. blodtryck). Sker främst över kärlväggen och inte så mycket via transport genom membran. Endocytos: Vattenlösliga ämnen eller stora molekyler transporteras genom membranet via membranblåsor. Vid endocytos transporteras något in i cellen till cytoplasman i vesikler som avsnörs från cellmembranet. Behövs ATP för att bilda vesikler. Exocytos: Vattenlösliga ämnen eller stora molekyler transporteras genom membranet via membranblåsor. Vid exocytos transporteras något ut ur cellen. Intracellulära vesiklar smälter samman med cellmembranet och släpper ut innehållet på cellens utsida. Behövs ATP för att bilda vesikler.

Membranpotential: Joner finns lösta i kroppens vätskor och dessa är antingen positivt eller negativt laddade. Det finns mer negativt laddade joner inne i cellen än vad det sammanlagt finns utanför. Detta skapar en elektrisk spänningsskillnad mellan utsidan och insidan av cellen. Denna spänningsskillnad kallas membranpotentialen och när insidan är negativ i förhållande till utsidan är membranpotentialen negativ. De flesta celler har en stabil negativ membranpotential (vilomembranpotential), men vissa celltyper kan snabbt ändra membranpotentialen genom att kanaler öppnas och skillnader utjämnas. – 70 mV är membranpotentialen i de flesta celler.

Natrium/kaliumpumpen: Inne i cellen har vi en hög koncentration av kaliumjoner jämfört med utsidan. Detta gör att kalium gärna diffunderar ut ur cellen via kaliumkanaler som alltid är öppna för kalium. Utanför cellen finns mycket natrium jämfört med insidan. Detta gör att natriumjoner diffunderar in i cellen via natriumkanaler. Dock mår cellen bra av att ha en hög kaliumkoncentration och en låg natriumkoncentration intracellulärt. Därför finns natrium/kaliumpumpar som arbetar i motsatt riktning av diffusionen. Anledningen till att membranpotentialen är negativ i dessa celler är för att kalium, då det är positivt laddat, binder till negativa protein eller joner i cellen. När diffusionen gör att kalium läcker ut ur cellen lämnas de negativa proteinerna och jonerna kvar i cellen och det blir då en negativ laddning.

Aktionspotential: Aktionspotential = en våg av elektrisk urladdning som färdas längst med membranet på en cell.

Genom förändringar i membranpotentialen kommunicerar nervceller med andra celler. Detta kallas aktionspotential och är en elektrisk impuls. Förutsättningen för att aktionspotentialer ska uppstå är att cellerna är polariserade (att de har en vilomembranpotential). Aktionspotentialer uppstår vid en retning av en cell, ex. när en specifik signalsubstans binder sig till receptorer i cellen. Detta skapar en förändring i membranpotentialen och när tröskelvärdet passeras kommer spänningsstyrda natriumkanaler att öppna sig längst cellens membran. Detta gör att natriumjoner rusar in i cellen som då blir mindre negativt laddad jämfört med membranpotentialen och cellen blir då positiv (cellen depolariseras). När cellen depolariseras triggas spänningsstyrda kaliumkanaler som sitter bredvid natriumkanalerna. När den öppnas strömmar kaliumjoner ut och membranpotentialen blir negativ igen (cellen repolariseras). Därefter stängs pumparna och det kommer finnas lika mycket natrium och kalium utanför cellen som inne i cellen. Då ställer natrium/kaliumpumpen om koncentrationen till det ideala (hög koncentration av kalium och låg koncentration av natrium). Detta kräver mycket energi och när det är klart kan en ny signal tas emot. ”Allt-eller-inget” reaktion: När tröskelvärdet nås går det inte att stoppa reaktionen.

Celldelning: Vid celldelning bildas kromosomer. Kromosomer är en DNA-sträng + en kopia av DNA-strängen. I kroppen har vi 46 kromosomer. Mitos: När cellen delas och det bildas två identiska dotterceller. Före celldelningen kopieras kärnans DNA och en komplett DNA-uppställning överförs till varje dottercell. Alltid en fördubbling av cellerna vid varje delning. De flesta cellerna i kroppen genomgår mitos och därmed kan cellerna som dör ersättas. Meios (även kallad reduktionsdelning): Celldelning bara hos könsceller. Dottercellerna som bildas har bara hälften av modercellens DNA-innehåll. Detta är för att könscellen vid en befruktning ska smälta ihop med en annan könscell och på så sätt få en full DNA-sättning.

Proteinsyntes: När ett protein ska bildas avläses DNA-koden av polymeraser och en kopia av DNA-strängen bildas (mRNA – messenger RNA). Denna process kallas för transkription. mRNA’t transporteras ut ur cellkärnan och ut till ribosomerna (antingen fria ribosomer, eller ribosomer fästa vid endoplasmatiska retiklen). mRNA-koden läses sedan av ribosomerna som kopplar ihop aminosyror (som finns i cytosolen) i rätt ordning. Därmed bildas det specifika proteinet. Detta kallas för translation. Om ribosomerna är fria i cytosolen kommer proteinet att användas inne cellen som byggstenar, ex. för att bygga upp cellmembran. Om ribosomerna är fästa vid endoplasmatiska retiklet bildas proteinet i ER och kommer sedan att modifieras av ER. Dessa proteiner färdas sedan vidare till golgiapparaten och vidare in i en vesikel som genom exocytos kan transportera ut proteinet ur cellen.

Kemisk kommunikation mellan celler: Endokrin: Kommunikation från en endokrin cell. Kommunikationen sker via blodbanan, ex. kan cellen uttrycka hormoner som når en målcell via blodet. Om målcellen har en receptor som kan reagera på

hormonet kommer målcellen att svara. Kan ex. vara att cellen skapar insulin. Endokrin kommunikation kan nå alla celler. Parakrin: Kommunikation från en endokrin cell. Ger signaler till cellen bredvid. Autokrin: Kommunikation från en endokrin cell. Stimulerar sig själv och reagerar. Nervstyrd: Kommunikation från en nervcell. Signaler går genom hela cellen till målcellen som ex. kan vara en muskel. Begränsad då den bara kan nå vissa delar av kroppen, men snabbaste kommunikationen. Neuroendokrin: Kommunikation från en nervcell. Kommunikationen sker via blodbanan.

Cirkulation - Blodet Blodets huvuduppgift är att transportera ämnen så som syre, koldioxid, näringsämnen och hormoner runt i cirkulationssystemet. Blodet består av plasma och av celler. Ungefär hälften av blodet är plasma som till stor del består av vatten. I plasman finns också plasmaproteiner så som hormoner och transportörer. Röda blodkroppar utgör knappt den andra hälften av blodet (mer än 90 % av cellerna i blodet är röda blodkroppar). Röda blodkroppar = Erytrocyter Vita blodkroppar = Leukocyter Blodplättar = Trombocyter Blodets celler bildas i benmärgen och denna process kallas för hematopoes. I benmärgen finns stamceller som ger upphov till både erytrocyter, leukocyter och trombocyter.

Leukocyter – vita blodkroppar: -

Är en del av immunsystemet och finns i blodet för att kunna transporteras till infekterade områden. Finns 5 olika typer av leukocyter – lymfocyter, neutrofila granulocyter, monocyter, basofila granulocyter och eusinofila granulocyter. De olika leukocyterna har olika funktioner i immunsystemet:  Neutrofila granulocyter = Bekämpning av bakteriella infektioner.  Eosinofila granulocyter = Bekämpning av parasiter, ex. svampinfektioner. Är involverade i allergiska reaktioner.  Basofila granulocyter = De frisätter histamin som ger upphov till de kärleffekter och vävnadsreaktioner som utlöser de allergiska symptomen.  Monocyter = Omogna celler som transporteras med blodet. När de kommer över i vävnaderna och blir större kallas de för makrofager (storätare) som är effektiva på att bekämpa bakterier.  Lymfocyter = Viktiga i försvaret mot alla typer av mikroorganismer och tumörceller. Ingår i kroppens specifika immunförsvar. Det finns 3 klasser av lymfocyter: B-celler, Tceller och NK-celler.

Erytrocyter – röda blodkroppar: -

-

Är syretransportörer. Innehåller proteinet hemoglobin vilket ger dem dess röda färg. Hemoglobinmolekylen består av 4 kedjor som alla har en järnatom i mitten. Det är här som syremolekylen binder. Varje hemoglobinmolekyl kan alltså binda 4 syremolekyler. Bindningen är dock inte så stark, vilket gör att syret lätt kan släppa från hemoglobinet ute i vävnader t.ex. Erytrocyter har ingen cellkärna, mitokondrier eller andra organeller.

Nedbrytning av erytrocyter: Eftersom erytrocyter inte har någon cellkärna kan de inte heller producera proteiner som kan laga skador på cellen. Därför lever erytrocyterna endast en kort tid. Gamla erytrocyter skadas lätt när de

pressas igenom de smala kapillärerna. Dessa skadade erytrocyter tas upp av makrofager och hemoglobinmolekylen bryts ned. Järnet återanvänds och resten av hemoglobingruppen ombildas till bilirubin och utsöndras med gallan till tarmen. Det är detta som ger avföringen dess mörka färg. Blodgrupper – AB0-systemet: I erytrocyternas cellmembran finns molekyler som kallas för antigener. Antigenerna betecknas A och B och det är dem som ger oss våra blodgrupper då erytrocyterna kan ha en, ingen, eller båda av antigenen. Detta ger oss 4 blodgrupper: A, B, AB och 0. Blodgrupp 0 saknar båda antigenen och är den vanligaste gruppen i Sverige, medan AB är ovanligast. En person som saknar ett antigen bildar antikroppar mot det. En person med blodgrupp 0 har därför antikroppar mot både A och B antigener, medan en person med blodgrupp AB inte har några antikroppar mot dessa. Vid blodtransfusion är det viktigt att ge rätt blod. Om en person med blodgrupp B får blod av grupp A kan antikroppar från mottagaren binda till de nya erytrocyterna och klumpa ihop och förstöra dem.

Trombocyter – Blodplättar: -

-

Är delar av en större cell. Små och innehåller ingen kärna. Vid en kärlskada binder trombocyterna till skadan och aktiveras. När de aktiveras sväller dem och blir större samtidigt som de bildar utskott (som små armar). De utsöndrar också ämnen som gör dem klibbiga så fler trombocyter fastnar. Det bildas då en plugg av trombocyter som täpper till skadan. Trombocytpluggen får inte bli för stor. Därför frisätter endotel ett annat ämne som gör att trombocyter inte binder till oskadade delar av väggen.

Hemostas – stoppande av blödning: När ett blodkärl går sönder sker flera mekanismer för att stoppa blödningen, detta kallas hemostas. Kan delas in i 3 olika steg: 1. Kärlkontraktion av det skadade kärlet. De glatta musklerna i kärlväggen drar ihop sig för att minska blödningen. 2. Bildning av trombocytpluggar. 3. Koagulation av blodet. Ett nätverk av fibrin (ett protein) bildar trådar i och omkring trombocytpluggen och förstärker den. Blodkroppar fastnar i fibrinnätverket och då bildas ett koagel. Koaglet drar sedan ihop sig så att sårkanterna drar sig mot varandra och så småningom kan kärlet läkas ihop.

Cirkulation – Kärl och blodtryck Kärväggens uppbyggnad: Tunica interna (intima) = Innersta skiktet. Tunt och består av endotelceller. Tunica media = Mellersta skiktet. Tjockleken varierar mellan olika kärltyper. Består av glatta muskelceller. Finns även elastiska fibrer (speciellt i artärer) som gör att kärlen kan dras ut. Tunica exterma = Yttersta skiktet. Består av bindväv.

Kärltyper: Artärer = Kärl som går från hjärtat. Elastiska artärer = De största artärerna. De har stor diameter och tjock vägg (tunica media är tjock), med ganska mycket muskelceller och mycket elastiska fibrer. Detta gör att kärlen kan dras ut t.ex. när en våg av blod kommer ut från hjärtat och trycket ökar. Kärlen åker sedan ihop igen. Förgrenar sig till muskulära artärer. Muskulära artärer = Har inte lika mycket elastiska fibrer i tunica media, men istället många muskelceller. Exempel på muskulära artärer är kärl där vi brukar ta pulsen, ex. radialis vid handleden. Förgrenar sig vidare till arterioler. Arterioler = Kallas också för resistanskärl, då det till stor del är dem som bestämmer motståndet i kärlet. Arterioler är mindre än artärer och deras vägg består till stor del av glatt muskulatur. De mynnar sedan ihop sig i ett nätverk av kapillärer. Kapillärer = De minsta kärlen i kroppen och ...