“Stigma - den avvikandes roll och identitet” av Erving Goffman PDF

Preview

Summary

Sammanfattning & uppsats till gruppdiskussionen...

Description

“Stigma - den avvikandes roll och identitet” av Erving Goffman (Goffman, 2011, s. )

Stigma och social identitet Ordet stigma härstammar från grekiskan och betecknar “någonting ovanligt eller nedsättande i en persons moraliska status.” Vad som definieras som sådant beror förstås på den rådande sociala miljön. (Goffman, 2011, s. 9) De kategorier vi tilldelar människor då vi dömer med hjälp av våra intryck utgör deras virtuella, alltså skenbara, identitet, medan deras faktiska egenskaper och egentliga kategorier där de hör hemma kallas för faktiska sociala identitet. (Goffman, 2011, s. 10) Diskrepansen däremellan; hur man missbedömer och stämplar en individ genom att nedvärdera dess status på grund av egenskaper som vi ser ned på, kallas för stigmatisering. (Goffman, 2011, s. 11) Enligt Goffman består stigma “av en speciell relation mellan ett attribut och ett mönster (stereotypi)”. (Goffman, 2011, s. 11) Han poängterar en distinkt skiljelinje mellan misskrediterad och misskreditabel. “När den stigmatiserade personens tillkortakommanden av oss kan uppfattas som något som blott tilldrar sig vår (i synnerhet visuella) uppmärksamhet”, är hen “en diskrediterad, inte en diskreditabel individ”. (Goffman, 2011, s. 24) Däremot om Goffman kartlägger tre typer av stigma: 1. Kroppsliga missbildningar 2. “fläckar på den personliga karaktären vilka uppfattas som viljesvaghet, allt uppslukande eller onaturliga lidelser, förrädiska eller stela trosföreställningar, eller bristande hederlighet; folk sluter sig till dessa egenskaper utifrån vederbörandes förflutna, nämligen i den mån detta har givit prov på psykiska rubbningar, fängelsevistelse, underliga böjelser, alkoholism, homosexualitet, arbetslöshet, självmordsförsök eller radikalt politiskt uppträdande” 3. Tribala eller stambetingade stigman (ras, nation, religion) (Goffman, 2011, s. 12) “Rent definitionsmässigt tror vi förstås att den person som är behäftad med ett stigma inte är fullt mänsklig. Utifrån denna förutsättning vidtar vi diskriminerande åtgärder av de

mest skilda slag. Varigenom vi på ett effektivt sätt, men ofta oavsiktligt, i hög grad reducerar vederbörandes livsmöjligheter. Vi bygger upp en stigmateori, en ideologi för att förklara hans underlägsenhet och övertyga oss själva och andra om den fara han representerar…” (Goffman, 2011, s. 13) Medan en individ med ett stigma inte behandlas som normal (på samma sätt som individer kan generalisera en blind människas nedsättning och börja skrika för att han ska höra eller tro att hen förmår över andra krafter eller sinnen än en normal som kallar till försiktighet), uppfattas “hans avvärjande reaktion till sin situation som ett direkt uttryck för hans defekt”, vilket översätts till “en rättvis vedergällning för någonting han själv, hans föräldrar eller hans stam har gjort, och därmed som en fullgod motivering för den behandling vi utsätter honom för.” (Goffman, 2011, s. 13) När en individ bär på ett stigma förkastas ofta hela personen, även om hen har andra egenskaper som är fullkomligt normala. I ett försök att passa in genom att rätta till sitt tillkortakommande skyller respektive stigmatiserade person på ett av sina attribut, som hen därpå försöker fixa. (Goffman, 2011, s. 16) “Denna defekt blir till den ‘krok’ på vilken patienten kan hänga upp alla tillkortakommanden, alla besvikelser, allt som måste skjutas på framtiden, alla obehagliga plikter i det sociala livet, och han har råkat i beroende med den inte bara som ett billigt sätt att slippa konkurrens, utan också som en avskärmning från det sociala ansvaret.” (Goffman, 2011, s. 18) Med målet att bota eller kompensera för sitt handikapp eller stigma blir individen receptiv för både legitima botmedel samt s.k. snake oil… (Goffman, 2011, s. 17) Men även om ett stigma åtgärdas “har patienten inte längre någon tillgång till det skydd som det mer eller mindrre acceptabla handikappet hade erbjudit, och han finner snart nog, till sin överraskning och besvikelse, att livet ingalunda är någon lättvindig seglats ens för dem som har cike vanställda, ‘vanliga’ ansikten. Han är inte beredd på att bemästra denna situation utan stöd av ett ‘handikapp’, och kanske tillgriper han det mer komplicerade men likartade skydd som han kan få genom beteendemönster som neurasteni, konversionshysteri, hypokondri eller kroniskt ångestneurotiska tillstånd.” (Goffman, 2011, s. 18) Däremot leder resan till en insikt och kanske en tacksamhet som medför perspektivet att det finns värre som kan hända än det handikappet man lider av, vilket i sig gör individen med stigmat lyckligare än de som tar allt de har - all sin acceptabla normalitet - för given. (Goffman, 2011, s. 19) “När normala och stigmatiserade faktiskt kommer i varandras omedelbara närhet, och i synnerhet om de försöker upprätthålla en ömsesidig samtalskontakt, uppstår det en sociologiskt sett primär situation, eftersom i dessa fall båda sidor direkt måste ta hänsyn till stigmats orsaker och verkningar.” Detta kan yttra sig i form av osäkerhet på den stigmatiserade individens sida då hen är rädd för vad den normala samtalspartnern

egentligen tycker och tänker om hen. (Goffman, 2011, s. 21) Detta då den stigmatiserade redan innan en ny bekantskap inte vet hur samtalspartnern kommer att reagera på hens handikapp och även om bekantskapen visar en positiv attityd, att denna kanske beror på handikappet och inte avser från den. Vidare känner han “att även småsaker han gör bedöms som tecken på märkliga eller anmärkningsvärda prestationer med hänsyn till omständigheterna”, med andra ord att alla hens handlingar överanalyseras i relation till hens handikapp, då detta är den kategorin och den identiteten som omvärlden ger honom (eller kanske hen ger sig själv). (Goffman, 2011, s. 22) Om den stigmatiserade utöver normativt beteende får hen beröm, men om hen avviker från normen attribueras det till handikappet. (Goffman, 2011, s. 23) Individer med stigma kan erhålla stöd från människor av två kategorier: 1. De som delar stigmat (kan medföra gemenskap men även kännas generaliserande och leda till att man tänker “jag hör inte hit trots allt” (Goffman, 2011, ss. 28-29) 2. “...personer som är normala men vilkas speciella situation har medfört att de har blivit väl förtrogna med den stigmatiserade individens hemliga liv och sympatiskt inställda till detta, och som kan räkna med ett visst mått av erkännande, något slags hedersmedlemskap i klanen.” (Goffman, 2011, s. 36-37) “En annan uppgift för dessa representanter är att uppträda som ‘talesmän’ inför en varierande publik bestående av normala och/eller stigmatiserade. De redogör här för de stigmatiserades situation och utgör själva, såvida de tillhör den stigmatiserade gruppen, ett slående exempel på en fullt normal prestation; de framstår som hjältar i strävan för anpassning, och de får offentliga belöningar för att de kan bevisa att en individ av detta slag verkligen kan vara en bra människa.” (Goffman, 2011, s. 33) låter nästan lite ledsamt att man skulle få en belöning för ens handikapp och inte för ens utomordentliga prestationer… eller att vara “normal” kanske är någonting att fira en handikappad för? Tycker det låter märkligt och ganska diskriminerande. Att höja någon p.g.a. ens handikapp kanske har både för-och nackdelar. Att representera sin grupp på sådant sätt kanske är viktigare för de handikappades känsla av legitimitet och lojalitet som och inom grupp än det är för den “vanliga” publiken: “De som har ett visst stigma driver ofta en publikation av något slag som ger röst åt hur de känner det, och som verkar stabiliserande och konsoliderande på läsarens känsla av att ‘hans’ grupp är någonting verkligt samt på hans lojalitet med gruppen. Här utformas medlemmarnas ideologi deras klagomål, deras förhoppningar, deras politiska strävanden.” “Publikationerna tjänar också som forum för viss debatt om hur man bäst kan klara av den stigmatiserades situation.” (Goffman, 2011, s. 33)

När en person med ett visst stigma vinner anseende eller blir känd blir de oftast automatiskt representanter för sin kategori, vilket jag har analyserat tidigare ifall om svarta, kvinnliga och plus-size popstjärnor som plötsligt får titlar (som feminist, “body-positive” etc.) och ansvar som de inte alls har bett om. Goffman lyfter en annan kritik: “(1) Genom att göra ett yrke av sitt stigma, blir ‘infödda’ ledare tvungna att ha samröre med representanter för andra kategorier och bryter sig därmed i viss mån ur krertsen av sina egna. I stället för att stödja sig på sin krycka börjar de spela golf med den och upphör därmed genom sitt deltagande i det sociala livet att längre vara representativa för de människor som de representerar.” (Goffman, 2011, s. 35) “I allmänhet får stigmats tendens att spridas från den stigmatiserade individen till hans närmaste den följden att förbindelser med honom undviks, eller avbryts om de rerdan existerar.” (Goffman, 2011, s. 39) Goffman identifierar fyra socialisationsmönster: 1. Man växer upp medveten om sitt stigma. (Goffman, 2011, s. 41) 2. Man växer upp medveten om sitt stigma men skyddad av omvärlden tills man exponeras för den stigmatiserande verkligheten utanför det trygga hemmet. (Goffman, 2011, ss. 41-42) 3. När han “senare i livet får lära sig att han alltid varit misskreditabel; den förstnämnda typen innebär inte någon radikal omstrukturering av vederbörandes syn på sitt eget förflutna, vilket däremot den senare typen gör. En sådan individ har grundligt fått lära sig hur det är beställt med relationen mellan normala och stigmatiserade, långt innan han själv blir tvungen att betrakta sig som en som faller utanför.” Här krävs alltså likt det andra mönstret ovan en viss anpassning av identitet för att finna sig i sin nyfunna plats. “Medan det förstås förekommer fall då individer först när de har blivit vuxna upptäcker att de tillhör en stigmatiserad stamgrupp eller att deras föräldrar har en smittsam moralisk skamfläck, så rör det sig i fall som dessa i regel om fysiska handikapp som ‘slår till’ först längre fram i livet”. (Goffman, 2011, s. 43) Vidare skriver han: “Här synes läkaren ha sin givna uppgift att informera invaliden om vilken person han i fortsättningen kommer att vara.” (Goffman, 2011, s. 44) Med andra ord: det tredje socialisationsmönstret innebär att individen blir stigmatiserad senare i livet och upplever därmed problem med att bygga en ny identitet (Goffman 2014, s. 43)

4. “Ett fjärde mönster kan illustreras av dem som från början är anpassade till en främmande miljö, vare sig de nu befinner sig utom eller inom det normala samhällets geografiska råmärken, men som senare måste lära sig ett sätt att leva som av omgivningen upplevs som det verkliga och riktiga sättet att leva.” (Goffman, 2011, s. 44)

Informationskontroll och personlig identitet “När det råder diskrepans mellan en individs faktiska sociala identitet och hans virtuella identitet, kan detta förhållande komma till vår, de normalas, kännedom innan vi kommer i kontakt med honom, eller vara fullkomligt uppenbart redan när vi ser honom för första gången. Han är en misskrediterad person…” (Goffman, 2011, s. 51) “En stigmatiserad persons förmåga till samverkan med normala, precis som om hans olikhet vore helt irrelevant och inte observerbar, är den enda viktigare livsmöjlighet som står en sådan person till buds i livet.” (Goffman, 2011, s. 51) “...om han alltså är en misskreditabel och inte en misskrediterad person, då står en andra viktig möjlighet öppen för honom. Problemet är här inte att undvika de spänningar som uppstår under sociala kontakter, utan i stället att undvika att hans tillkortakommande blir bekant.” (Goffman, 2011, s. 51) “Med eller utan medveten avsikt, söker den före detta mentalpatienten förhindra att hans verkliga identitet [misskrediterande information eller stigmatiserande fakta/bevis på att hen fortfarande har ett stigma] blir känd, och han mottar och accepterar från sin omgivning ett bemötande som baseras på felaktiga uppfattningar om honom.” (Goffman, 2011, s. 52) “Prestigesymboler kan sättas i motsats till stigmasymboler, alltså tecken som särskilt effektivt drar uppmärksamheten till en för identiteten förnedrande brist och slår en bräsch igenom en för övrigt sammanhängande fasad…” (Goffman, 2011, s. 53) Desidentifikationer “åstyftar att förstöra en för övrigt sammanhängande bild” - dock på ett sätt som gynnar vederbörande och således är önskvärd - genom att ta sig till institutionaliserade informationsbärande symboler som att läsa en tidning eller bära glasögon, klä sig eller tala fint för att avge en bättre bild av vem man är än man egentligen är. (Goffman, 2011, s. 53-54) Alla dessa tecken eller symboler kan förstås bli utvattnade med tiden, varpå de förlorar sin innebörd. De olika namnen för tecknen har med deras funktion att göra: Gynnar (prestigesymboler) eller förnedrar de (stigmasymboler) eller gömmer de den egentliga identiteten (desidentifikationer)? Samtidigt kan ett och samma tecken innebära olika saker för olika personer beroende på deras position: är uniformen hotande eller ett hederstecken? Det beror på om man har den på sig eller blir jagad av den som har den på sig… haha. Är uniformen eller skolmössan förknippad med privilegium eller tvång? Det beror på vad man har associerat den med. (Goffman, 2011, ss. 55-56)

“Det som utan vidare ständigt kan iakttas på en individ rörande hans sociala identitet under hans dagliga bestyr av alla personer han rutinmässigt möter, kan inte undgå att få stor betydelse för honom.” Visibilitet av stigmat spelar alltså roll: Hur självklart synligt handikappet är desto mer synbart, och desto tydligare stigmat i hur individen behandlas. Grekernas ursprungliga definition av stigma är alltså fortsatt högst relevant. (Goffman, 2011, s. 57) Ett stigmas visibilitet måste däremot skiljas från dess bekanthet och intrång eller den mån det kan gå obemärkt i en viss situation. “När en viss individs stigma är mycket påfallande (visibelt), blir hans stigma bekant redan vid en flyktig kontakt med andra. Men huruvida andra personer har reda på en viss individs stigma, är också beroende av en annan faktor utöver dettas grad av visibilitet, nämligen huruvida dessa andra personer har någon förhandskännedom om honom - och denna förhandskännedom kan vara baserad på skvaller om honom, eller på en tidigare kontakt med honom under en tid då hans stigma var visibelt.” Vidare kan en individs stigma som sitter i rullstol förbli relativt obemärkt om exempelvis ett möte förs kring ett bord där alla andra också sitter på samma höjd. “Det bör tilläggas att ett och samma fel kan ta sig olika uttryck, som vart för sig väcker uppmärksamhet i olika grad. Så till exempel ger en blinds vita käpp ett visibelt bevis på att han är blind; men såväl denna välbekanta stigmasymbol som det den symboliserar kan ju stundom undgå uppmärksamhet, vilket kanske får sina konsekvenser. Den blinda individens oförmåga att rikta ansiktet och blicken mot dem som han är tillsammans med, är npgot som bryter mot etikettens spelregler och gång på gång bringar den språkliga samvarons feedback-mekanism i olag.” (Goffman, 2011, s. 58) Vissa stigman som fulhet eller etnicitet syns utifrån och har en initial inverkan på kommunikationen, medan vissa andra stigman som diabetes inte har en direkt påverkan på interaktionen, utan möjligen i arbetsuppgifterna som tilldelas personen. Vidare finns det förstås stigman som psykiska sjukdomar eller grövre handikapp som innebär nackdelar för både kommunikation som kompetens. (Goffman, 2011, s. 59) “Visibilitetsfrågan måste alltså hållas isär från vissa andra frågor: hur pass bekant egenskapen är, hur påträngande den är, samt dess upplevda fokusering.” (Goffman, 2011, s. 59) Dock måste “publikens dechiffreringsförmåga specificeras innan man kan uttala sig om graden av visibilitet”, eftersom det exempelvis krävs viss kännedom för att identifiera symptomen av specifika sjukdomar. (Goffman, 2011, s. 60) “För att systematiskt kunna bedöma den diskreditabla personen och hans problem med att dölja eller röja sin defekt, var det nödvändigt att först granska den sociala informationens och visibilitetens beskaffenhet.” (Goffman, 2011, s. 60)

Eftersom ett synbart stigma som en missbildning kan verka avskräckande för en främling skulle intima bekantskaper troligen inte stöta bort sin vän p.g.a. en sådan sak. “Det område inom vilket man måste manövrera sitt stigma kan således betraktas som något som huvudsakligen rör livet ute i samhället, kontakten med främlingar och flyktiga bekanta, i ena änden av ett kontinuum vars andra pol är intimiteten.” “De försöker kanske föra över samtalet till ett mer ‘personligt’ plan där deras defekt inte längre behöver ha någon avgörande betydelse - en högst vansklig uppgift som Fred Davis kallar ‘breaking through’. Vidare uppger vissa personer med kroppsligt stigma att de normala med vilka de brukar komma i kontakt, inom vissa gränser efter hand berörs allt mindre av deras lyte, så att i bästa fall någon slags vardaglig krets av normalisering kan komma till stånd.” (Goffman, 2011, s. 61) Familiaritet leder dock inte automatiskt till att minska förakt eller fördomar. “Det förhållandet att vissa personer lyckas undanhålla omgivningen information om sitt stigma, för lätt över till problemet om hur det är ställt psykiskt med dem som lyckas med detta. Å ena sidan antar man ofta att vederbörande måste betala ett mycket högt psykiskt pris, nämligen en ständig ängslan, eftersom de ju lever ett liv som kan bryta samman i vilket ögonblick som helst.” (Goffman, 2011, s. 97) En misskreditabel person måste uppehålla sin falska identitet genom att skratta om sitt dolda stigma och skapa lögner om sig själv, sina erfarenheter och sitt liv för att passa in. (Goffman, 2011, s. 98) “...Askungesyndromet - varvid den misskreditabla personen håller sig i närheten av etts ställe där han kan rätta till sin förklädning, och där han kan ta igen sig efter ansträngningen att bära den. Han avlägsnar sig inte längre från sitt “bo” än att han kan återvända dit utan att mista kontrollen över informationen om sig”. (Goffman, 2011, s. 101) Informationskontrollens teknik som misskreditabel är att hålla “utkik efter de omständigheter han måste bemästra för att undanhålla informationen om sig själv.” (Goffman, 2011, s. 102) Eftersom vissa redskap som hjälper en att hantera sitt handikapp är stigmasymboler försöker man klara sig utan de. (Goffman, 2011, s. 103) “Strävan att dölja stigmasymboler förekommer ofta hand i hand med en likartad strävan, nämligen att använda desidentifierande hjälpmedel”, som att ingå ett heterosexuellt äktenskap för att gömma sin homosexualitet. (Goffman, 2011, s. 104) För att avleda från sitt egentliga stigma kan exempelvis “en lomhörd person avsiktligt utforma sitt beteende på sådant sätt att han ger andra ett intryck av att han är en dagdrömmare” eller liknande, som ett sätt att ta “sig över till det mindre onda av två onda ting.” (Goffman, 2011, s. 105) En annan informationskontroll är att inviga den närmsta och mest

betrodda kretsen medan man håller fasaden uppe för resten av omvärlden. (Goffman, 2011, s. 106) “Det kan tilläggas att en misskreditabel person närmaste inte bara hjälper honom i hans låtsasspel, utan stundom också driver detta spel längre än vad han själv känner till; de kan sålunda faktiskt fungera som en skyddande krets som låter honom sväva i den tron att han är mer fullständigt accepterad som normal person än han i verkligheten är. De blir mer öppna för hans ‘olikhet’ och dess problem än han kanske är själv.” Kontrollen över ett stigma beträffar alltså inte endast den som bär på det, utan även de invigda som hjälper till att skydda dennes normativa identitet. (Goffman, 2011, s. 108) Ett vidare sätt är att hålla distans till de som känner än, antingen genom att bryta kontakten, leva ut sin sanna identitet endast långt ifrån hemmet eller gå på ett sjukhus som ligger någon annanstans. (Goffman, 2011, s. 110-111) “Efter att länge och väl mödosamt ha sökt dölja sitt stigma kanske individen sedan börjar lägga bort det han har lärt sig härvidlag. Det frivilliga avslöjandet av ett stigma passar in i den stigmatiserades moraliska karriär som ett kännetecken på en av faserna i densamma. I de publicerade självbiografierna av stigmatiserade personer skildras denna fas i den moraliska karriären beteck...