Nervsystemet - Sammanfattning Människokroppen PDF

Preview

Summary

Sammanfattning av kapitlet människokroppen. ...

Description

Sammanfattning av kapitlet Nervsystemet i boken Människokroppen. Linnéuniversitetet Ht-19.

Nervsystemet Varför ett nervsystem? Nervsystemet finns där för att samordna allting i kroppen, styr allt utan att vi behöver tänka på det. Det lagrar saker i vårt minne, hjälper oss att kommunicera och reglerar våra känslor. Man kan dela upp nervsystemet i två delar, det centrala och det perifera nervsystemet. Det centrala nervsystemet består av hjärnan och ryggmärgen och det perifera nervsystemet består av en rad nerver som parvis utgår från ryggmärgen och de nedersta delarna av hjärnan. De enskilda nerverna som består av buntar av axoner står i kontakt med kroppens sinnesceller, muskelceller och körtelceller. Att nervsystemet är indelat i underavdelningar betyder inte att de är oberoende av varandra utan dessa samarbetar i ett nervsystem för att lösa olika uppgifter.

Centrala nervsystemet Det centrala nervsystemet är ett komplicerat nätverk av sammankopplade nervceller. I hjärnan finns det över 120 miljarder nervceller som i genomsnitt tar emot från och skickar information till mer än 100 andra nervceller. Under fostertiden bildas ett neuralrör längs ryggsidan. I den främre delen bildas tre utbuktningar som ligger efter varandra. Ur dessa bildas sedan hjärnans tre huvuddelar – framhjärnan, mitthjärnan och bakhjärnan. Från framhjärnan kommer två utbuktningar som blir hemisfärer och tillsammans bildar cerebrum (storhjärnan). Under dessa ligger en annan

del av framhjärnan, diencefalon (mellanhjärnan), vars sidoväggar kallas talamus och undre del för hypotalamus. Den rörformade delen av mitt-och bakhjärnan bildar tillsammans det som kallas hjärnstammen. Mitthjärnan (mesencefalon) utvecklas med hjärnans mognad. Främre delen av bakhjärnan kallas för pons och på baksidan av denna bildas en utbuktning som blir cerebellum (lillhjärnan) som med tiden bildar fåror. Förlängda märgen (medulla oblongata) är den rörformade bakre delen av bakhjärnan. Resten av neuralröret utvecklas till ryggmärgen (medulla spinalis). Information till och från centrala nervsystemet förmedlas via 12 par kranialnerver och 31 par spinalnerver som utgår från medulla spinalis (ryggmärgen). Det vätskefyllds rummet i neuralröret utvecklas så småningom till de stora hjärnventriklarna och en tunn centralkanal i ryggmärgen. De två främsta hjärnventriklarna ligger i varsin cerebral hemisfär och kallas för sidoventriklarna, alt första och andra ventrikeln. Den tredje ligger i diencefalon och den fjärde mellan medulla oblongata och lillhjärnan. Kanalen genom mitthjärnan, akvedukten, binder ihop tredje och fjärde ventrikeln. Storhjärnan (cerebrum) Människans speciella intellektuella funktioner såsom utvecklas abstrakt språk och komplicerade sociala nätverk är styrda av cerebrum. Hjärnan består av två nästan helt skiljaktiga hjärnhalvor (hemisfärerna) med en förbindelse av axoner i corpus callosum (hjärnbalken). Storhjärnan täcks av en 2-4mm tjock storhjärnbark där nästan alla nervceller ligger. Innanför denna finns en grå substans. Hjärnans yta är så stor på grund av att ytan är kraftigt veckade i gyrus (hjärnvindlingarna) och salcus lateralis (sidofåran) är särskilt framträdande. Salcus centralis utgör gränsen mellan pannloben och hjässloben medan salcus lateralis skiljer pannloben och tinningloben. Hjärnbarken Det område i hjärnan som ansvarar för medvetna upplevelser av sinnesuttryck, medveten styrning av kroppsrörelser och olika intellektuella aktiviteter. Att man upplever olika stimuli beror på olika delar av hjärnan. Tex om den bakre nackloben stimuleras får man synintryck i form av ljus och färg. Man delar därför upp barken i olika områden så som synbark, hörselbark, somatosensorisk bark och motorisk bark. De områden som inte leder till direkt stimulering på något sätt kallas för associationsbark. Storleken på områdena har ingen betydelse för hur viktigt det är att få informationen.

Nästan alla nervbanor mellan storhjärnbarken och kroppens högra respektive vänstra sida korsar kroppens mittlinje i antingen ryggmärgen eller hjärnstammen. Den vänstra hemisfären skickas alltså sina signaler till högra delen av kroppen och vice versa. Diencefalon (mellanhjärnan) Diencefalon är den del av framhjärnan som omger den tredje hjärnventrikeln. De tjocka sidoväggarna kallas talamus och botten benämns hypotalamus. Under hypotalamus ligger hypofysen som är kroppens överordnade endokrina körtel. I den bakre delen ligger epifysen eller corpus pineale (tallkottskörteln) som också är en endokrin körtel. -

Talamus är kopplingsstation för sensorisk information som skickas till storhjärnbarken.

-

Hypotalamus fungerar som en länk mellan nervsystemet och det endokrina systemet. Den direkt eller indirekt kontrollerar flera endokrina körtlar. Den direkta kontrollen sker genom att den producerar hormoner som antingen stimulerar eller hämmar endokrina körtlar. Den kontrollerar även det centrala nervsystemet och kontrollerar kroppstemperaturen. Känslor så som törst, svält, sexualdrift och välbefinnande drivs av hypotalamus.

Hjärnstammen Hjärnstammen består av medulla oblongata (förlängda märgen), pons (bryggan) och mesencefalon (mitthjärnan). Hjärnstammen förbinder ryggmärgen med resten av hjärnan, pons förbinder lillhjärnan med fram- och mitthjärnan. Den styr livsviktiga kroppsfunktioner så som kontroll av blodtryck och fördelningen av blod till olika kroppsdelar medan den även tillsammans med pons styr andningen och många matspjälkningsfunktioner. Snabba förändringar som vi utefter reflexer följer med blicken är sådant som styrs av medulla oblongata och mesencefalon. Lillhjärnan (cerebellum) I lillhjärnan finns, precis som i storhjärnan, grå substans i både hjärnbark (veckad, stor yta) och kärna. Cerebellum får information om önskade rörelser från storhjärnbarken och tar dessutom hela tiden emot information från örats balansorgan, från muskelspolarna och från sinnesceller som talar om vilka rörelser som utförs. Lillhjärnans viktigaste uppgift är att jämföra de faktiska rörelserna med de önskade för att därefter se till att eventuella skillnader blir så små som möjligt. Lillhjärnan skickar korrigerande signaler till storhjärnbarken och till

kärnor i de nervbanor som leder kommandosignalerna till de motoriska cellerna i ryggmärgen. Detta gör att rörelserna blir jämna och koordinerade. De delar av centrala nervsystemet som översätter den sensoriska informationen från det perifera nervsystemet kallas reflexcentra eller samordnande centra. De ligger huvudsakligen i ryggmärgen och i hjärnstammen. Histologiskt är det centrala nervsystemet uppbyggd av grå substans och vit substans. Den grå substansen (nervcellskroppar) bygger upp hjärnans bark (cortex), basala ganglier och kärnor och ryggmärgens centrala struktur. Den vita substansen är axoner, så kallade ledningsbanor mellan nervcellerna.

Perifera nervsystemet Perifera nervsystemet är uppbyggt av spinalnerver som går från ryggmärgen ut i kroppen, receptorstrukturer kopplade till sinnesceller och ganglier (nervcellsanhopning, omkopplingsstationer). Det delas in i tre underavdelningar som är förbundna med bestämda nervbanor och områden inom centrala nervsystemet, CNS. -

Sensoriska nervsystemet förmedlar information från sinnescellerna.

-

Somatiska nervsystemet styr skelettmusklerna genom motoriska nervfibrer.

-

Autonoma nervsystemet styr hjärtat, glatt muskulatur och körtlar. Det autonoma nervsystemet delas vidare in i sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet.

Autonoma nervsystemet (sympatiska och parasympatiska) Reglerar grundläggande livsprocesser tex blodcirkulation, andning, matsmältning, ämnesomsättning och aktivitet i vissa körtlar. Delas in i sympatiskt/parasympatiskt. Sympatiska nervsystemet aktiveras i stressituationer, men i normala vilosituationer är det aktiviteten i parasympatiska nervsystemet som dominerar. Ökad parasympatisk aktivitet minskar hjärtfrekvensen och sänker blodtrycket samt ökar transporten genom magtarmkanalen och sekretionen från körtlar i matspjälkningskanalen. En ökad aktivitet i det sympatiska nervsystemet leder till ökad hjärtfrekvens och snabbare andning. Dessutom stängs mag-tarmkanalen av. Både sympatiska och det parasympatiska nervsystemet kan aktivera beroende på den situation man befinner sig i.

Nervcellerna i det perifera nervsystemet kan delas in i två grupper. Dessa är: -

Sensoriska nervceller. Förmedlar nervimpulser till ryggmärgen och hjärnan från sinnesceller som registrerar tillståndet i och utanför kroppen. Dessa nervcellers cellkroppar ligger i ansamlingar, ganglier, alldeles utanför centrala nervsystemet.

-

Motoriska nervceller. Förmedlar nervimpulser från hjärnan och ryggmärgen till målceller i olika organ. De organ som styrs av dessa celler kallas effektororgan och motoriska axonerna kallas efferenta (utåtledande) nervfibrer.

Sensorisk information som skickas till det centrala nervsystemet kan leda till automatiska reaktioner, reflexer. Sensorisk information kan också skickas till andra delar av hjärnan för fortsatt bearbetning och tolkning, och då kan vi bli medvetna om informationen.

Nervcellens uppbyggnad Nervcellen har, precis som den endokrina cellen, ett membran, cellkärna och cytoplasma. Det som skiljer sig utseendemässigt från de andra cellerna är dock att nervcellen har ett axon (nervfiber) som är ett långt utskott specialiserat på att snabbt leda aktionspotentialer (nervimpulser) genom hela sin längd. Nervcellerna kan heller inte dela sig. Vi föds med ett visst antal (överskott av) nervceller som med tiden dör. Soma - är cellkroppen, den större delen av nervcellen som innehåller cellkärnan. Dendrit - är korta, flera utskott från nervcellen som tar emot signaler och information. Leder impulser i riktning mot cellkroppen. Axon - långa utskott som leder signaler och impulser i riktning från cellkroppen. I änden finns ett nervändslut där synapserna sitter.

Axon-hillock - axonhalsen, första delen av axonet. Påverkas lätt av elektrokemiska retningar. Här ger den uppfångade synaptiska informationen upphov till aktionspotentialer. Synaps / nervterminal - kontaktpunkt där nervcellerna har kontakt med målceller, ex muskelceller eller körtelceller. Centrala nervsystemets förmåga att behandla information till exempel utvärdera info från sinnesorganen och styra kroppens muskler är kopplad till synapserna. Varaktiga förändringar av synapserna utgör grunden för minnes- och inlärningsförmågan. När en signal kommer till nervändslutet frigörs signalmolekyler, transmittorsubstanser (neurotransmittor), till synapsspalten, en smal springa som skiljer nervändslutet från målcellen. Där sker en kemisk signalöverföring genom att transmittormolekylerna som frigörs från nervändsluten diffunderar över synapsspalten och binds till receptorer på målcellens membran. Membranets del närmast synapsspalten kallas presynaptiska och det som ligger på andra sidan kallas postsynaptiska membranet. Beroende på var en synaps är belägen talar man om axo-dendritiska synapser (på dendriterna), axosomatiska synapser (på cellkroppen) eller axo-axonala synapser (på axon-hillock). Nervcellen kan ha olika utseenden beroende på om den är multipolär, unipolär eller bipolär. Multipolära nervceller kan till exempel vara en motorisk nervcell med cellkroppen i ryggmärgen, som binder till en muskel. Unipolära börjar med en annan struktur tex receptorstruktur. Bipolära nervceller är omkopplingsceller för korta avstånd. De finns till exempel på ögonen och öronen....